Let the new times roll
Det är rätt underligt ändå, hur vissa saker glöms bort med åren medans andra minnen förblir så klara. I rätt situation poppar de upp och plötsligt är du vad du en gång var, 7 år och full med pirr i magen. Skolstart. Du har köpt (och mamma betalat) pennor med glitter. Suddigum i form av färgglada figurer. Ett pennfodral med hjärtan att lägga skatterna i. En ryggsäck att bära allt med och en jacka - en helt ny jacka - som du lovar att nöja dig med fram till vintern. Du är nervös, men mest förväntansfull. Hur skulle det kunna gå fel när man har så fina saker att förgylla skoldagarna med? De bara väntar på att få användas. Du har svårt att somna kvällen innan. Fjärilar gräver sig ut ur din mage och fyller hela rummet, fladdrar omkring i skenet av din sänglampa. Till slut stillar de sig. Sätter sig på de blommiga tapeterna och slår med sina vingar. Succé. Morgondagen kommer - du kommer - bli en succé. Du somnar leendes.
Flopp.
Flopp flopp flopp.
Fjärilarna ligger döda på golvet när du kommer hem. De torra vingarna krasar under dina strumpor då du går och sätter dig på sängkanten. Du gråter. Tyst så mamma inte ska höra. När du inte orkar mer sätter du på en mask och går ner på bottenvåningen. Du kollar på barnprogrammen och äter middag. Och medans mamma diskar sitter du och planerar olika sätt att lönnmörda din höstjacka så du kan få en ny.
Och trots allt detta, denna besvikelse, denna ångest, denna frustration - så hoppades du igen.
Året efter låg du i din säng och väntade på morgondagen. Du hade nya pennor, nya sudd, ny väska och ny jacka.
Du var någon helt annan efter sommarlovet och hela klassen skulle bli varse det också. Du var segerviss. Just den här gången skulle ALLT bli annorlunda.
Jomenvisst.
Varje år är du fel ute, varje terminstart har du fel grejer, varje år är du lite fetare och fulare än året innan.
Hur kunde du tro att det skulle gå bra? Hur vågade du?
Jag har blivit bättre. Bättre på så vis att jag har slutat låta andra döma ut mig. Det är nog tur att tiden går och att man hinner bli klokare. Men lite pirr i magen infann sig ändå den där kvällen för tre veckor sen. Då var det dags att börja skrivarlinjen på Jakobsbergs folkhögskola. Dags att flytta in i herrgården. Dags att möta nya människor.
Och nu, med det i backspegeln, är jag så glad och nöjd över hur allting artade sig. Jag blev inte det minsta besviken!
Vi har gått på teater, läst pjäser och haft textsamtal. Från att ha varit en ytterst personlig sysselsättning är nu mitt skrivande något som ska visas upp och bedömas. Och jag känner mig modig nog att göra det, både visa upp o ta kritik. Det är roligt till och med. Jo, man börjar nog bli lite vuxen, trots allt. Och min utförliga samling av nålade fjärilar är inget jag känner sorg över längre. Den är rent av lite vacker att titta på har jag upptäckt, såhär i efterhand.
