Men för faen.
Vid varje delmätning vacklade partierna någon tiondels procentenhet upp eller ner, men resultatet blev i stort sett det samma i slutändan. Jag ville bara blunda, men det gick inte. Det var som om någon sadistisk liten hjärnnerv strejkade och la armarna i kors. "Nej du, här ska inte blundas, jag vägrar! Tvivla får du göra, men glo ska du tills det ofattbara har gått in i din hjärna och blivit ett faktum."
Kanske var det snarare en medmänsklighetens hjärnnerv. Kanske var det en samvetets hjärnnerv. Rättspatosets hjärnnerv. För i en tid som denna så ska man inte - ABSOLUT INTE - blunda. Minst av allt.
Alliansen vann. Jag var inte särskilt förvånad. Faktiskt. Jag hade nästan räknat med det nederlaget, även om jag hade hoppats på annat. Däremot hade jag inte trott att SD skulle komma in i riksdagen. Jag trodde bättre om mina landsmän. Jag gjorde faktiskt det. Men när valet var över och bara reströsterna var kvar att räknas hade min verklighet ruckats. Blivit förbannat skev och sned och vind. Jag kände mig illamående som i Lustiga huset, ett ställe jag faktiskt aldrig funnit särskilt lustigt.
Pinsamt. Pinsamt var ordet som gick på repeat i hjärnan. Finns det så många som inte kan stå emot rädslan i detta land? Finns det så många som hellre exkluderar än inkluderar? Hellre skjuter bort sin nästa än tar henne till sig? Okunskap, blev min förklaring. Hade man förstått värdet av en annan människas liv hade man inte dragit gränser mellan etniska grupper, sexuella läggningar, könstillhörighet osv.. Om folk bara hade orkat tänka lite längre!
Jag blev så upprörd över en konversation på Facebook. Facebook kanske inte är världens mest seriösa forum men dumheter kan man väl uppröras över var de än dyker upp. Ser inget fel i det och just det här fallet var så dumt att jag inte kunde låta bli att reagera. Här följer den sammanfattade konversationen mellan två tjejer i 23-års åldern:
"Oj, SD kom in... oväntat... vad ska hända nu... vet inte så mycket om dom... deras invandringspolitik verkar ju ha nån poäng ändå... har iofs inte läst valprogrammet...men man kanske borde ge dom en chans liksom."
NEJ. NEJ NEJ NEJ.
Gå hem och gör era läxor flickor. Sveriges framtid hänger på det. Man kan bara liksom inte kanske ge ett parti som SD typ en chans.
Jag är inte argast på de rasister som röstade på SD. De är idioter ja, men det är just därför de röstade på ett idiotparti.
Det finns ändå logik i det.
Däremot är jag förbannad på alla som röstade på SD men inte var medvetna om vad de gjorde. Vare sig det handlade om:
a) okunnighet. typ hej jag heter Kurt har inte läst nåt valprogram för det är tråkigt och långt och jag förstår ändå inte men jag har ju alltid gillat Sverige och blåsippor så va fan lite kul med förändring också tycker inte alla det?
b) naivitet. typ hej jag heter Gerda och tycker att den där Jimmie verkar vara en så rar och trevlig ung man, han värnar ju om så mycket. Tänk bara vad han vill göra för alla de där stackars invandrarna som trängs i förorten, ge dom extra mycket uppmärksamhet, lära dom äta falukorv och prata svenska utan brytning, dra in bidragen så de lär sig stå på egna ben. Och dom som inte klarar av det får åka hem igen, men det är väl snällt, de saknar ju säkert ändå värmen och att svinga sig fram i djungeln.
c)bitterhet. typ hej jag heter Mickis och tycker det är fel att Sverige tar emot flyktingar och invandrare i en snabbare takt än vad vi ansvarsfullt hinner integrera dem i samhället. Det funkar inte längre men det håller alla politiker tyst om men jag VET och SD också där finns åtminstone någon som håller med mig även om de går till överdrift ibland. Lättare att få resultat genom dom än genom att försöka väcka de blockbjörnar som sover, de sover ju så förbannat djupt o vill ju inte ens vakna.
När jag skrek mig hes på Plattan under måndagens demonstration var jag inte där för att motsätta mig valresultatet. Demokrati är demokrati - det aktuella resultatet var och är något jag tvingas acceptera hur bittert det än må smaka. Men däremot demonstrerade jag mot de bakomliggande orsakerna till att SD har skördat såna framgångar. Orsakerna som lyfte dem ända in i riksdagen men som aldrig skulle tåla en närmare granskning och fortsätta te sig rimliga.
De innebär sjutusenmilakliv bakåt i utvecklingen.
Aldrig att någon någonsin skulle kunna inbilla mig något annat!
Jag stod alltså där på Plattan i måndags och skanderade med tusentals andra tills Kulturhuset skälvde i grundvalarna. Hela tiden var min tanke; Vakna era slumrande knytt. Öppna ögonen för fan, öppna dom! Det finns ett alternativ och här är vi!
Vi är ett folk Mänskligheten!
Vi är ett land Världen!
Vår ledstjärna är Solidariteten!
Låt ingen jävel övertyga er om motsatsen. Allra minst Jimmie Åkesson och hans brölande fotbollskör.
Vi är alla värda så sjukt mycket mer.
Flyg, Ikaros, flyg flyg!
Idag fick jag Fröken att gråta.
Vi hade veckans textsamtal på förmiddagen. Det går ut på att sex personer (+ en lärare) bildar en läsgrupp och ger kritik på varandras texter. Den här veckan gick skrivuppgiften ut på att återskapa en grekisk myt i ny tappning. Jag valde den om Daidalos och hans son Ikaros, ni vet, grabben med vingarna av vax som flög för nära solen och därför störtade ner i havet och dog. Ingen upplyftande solskenhistoria direkt (höhöhö...).Min nytappning handlade om en far och en son som ska fly undan kriget. De vandrar genom bergen för att finna Friheten på andra sidan, men attans - på mållinjen trampar sonen på en mina och drömmen om frihet går om intet.
Allas texter blir upplästa innan det är dags för kritiken. Redan under uppläsningen satt Fröken och snörvlade, drog med fingrarna under fransraderna, torkade förrymda tårar med sjalen hon bar över axlarna.
Sen fick alla i läsgruppen säga sitt och de hade faktiskt inget dåligt att säga alls, bara bra grejer. Fröken nickade instämmande till det som togs upp och passade på att skärpa till sig lite under tiden. Men sen var det hennes tur att komma med synpunkter, och då kom tårarna igen.
Det här var kritiken jag fick på tre sidor dialog:
ta bort en överflödig mening på två ställen.
ta bort ett "som" i en mening.
byt ut ordet "jobbigast" mot typ "svårast".
Inget som sved direkt. Honungsorden som folk kletade in mig med skulle ändå ha dämpat alla eventuella sting.
Dessutom, trots att jag inte hade med en enda scenanvisning så hade jag ändå nått fram till mina läsare. Mäktigt!
Jag e på jäklarns bra humör, laddad för social samvaro. Så lägligt då att det just ikväll ska bli klassfest hos wonderbara Sara. Najs! Sen imorgon, blir det hem till Linkan och alla mina väntande NOA NOA kläder från Tradera...och så ja, familjen då förstås! Men det är imorgon det.
Idag fick jag i alla fall Fröken att gråta, och jag, jag är jättestolt!
(ps, men man får nog passa sig lite *sniff sniff*...luktar det inte lite bränt vax här..?ds)
Please press forward.
Vilken tur att de var fyllda med så mycket spännande saker! Lejonjakt i Stockholms tunnelbanesystem, freestyleklättring på stadshusets fasad, baptistbad i Strömmen osv osv... Eller inte. Men de DÖG!
Fredag. Jag och Maria flydde skrivkrampsångesten och tog pendeln in till Centralen. Vi blåste in på Coffeehouse by George, sökandes en sockerrusch, men chokladmuffinsen la bara armarna i kors i magen. Vi knallade lite besvikna vidare till Söder för som utbölingar i kungliga hufvudstaden minns vi minsann fortfarande hur man använder apostlahästarna. Sådetså. Med regnmolnen i hotfull samling ovanför oss såg vi det som bäst att söka skydd. Vi knölade in oss vid ett bord på indiska restaurangen Shanti och avnjöt en trevlig middag. Lång väntan på notan följde och när den väl kom var den felskriven. Jag skulle dela priset på två nanbröd, mitt nerklottrade svar fick servitören att konstatera: Dålig på matte. Jag svarade att jo, jag är dålig på matte. Kortdosan ville inte ta emot mina pengar, inte första gången, inte andra gången. Servitören sa inget, men han sneglade bort mot kön vid dörren som ville ha vårt bord. Den var lång. Maria fick betala istället, och för henne gick det bättre. Jag fick skämmas lite över mitt ouppfostrade kort som var lika medgörligt som en ilsken 4-åring på tjack. Men jag var åtminstone jävligt snygg. Sånt kompenserar för småstrul i de flesta kulturer världen över. Vill jag inbilla mig.
Lördag. Vaknade av att herr Måste stod lutad över mig. Du MÅSTE skriva din veckotext idag, krävde han. Jag gjorde så. Skrevskrevskrev tills min hjärna blev mos. Några korta pauser tog jag, vilka jag ägnade åt rökning och Traderasurfning. Framåt kvällen slog jag mig ner i lilla skabbköket och drack te med Maria. Vi hade poesiläsning för varandra. Det var trevligt, men vi bestämde oss enat för att göra mer av nästa helg. Jag blev iaf färdig med veckotexten. Den handlar om en pojke som trampar på en mina. Hans hjärna blir följdaktligen av samma konsistens som författarens; mos.
Söndag. Sov ut. Gick till Jakan centrum och hängde med Maria. Gick hem. Vi drack te. Vi gick promenad. Såg två katter. Gick hem. Åt mat. Spelade TP. Astråkigt (fast ganska roligt just därför). Max kom hem. Vi drack te. OCH SEN...
...dvs nu, skriver jag blogg. Jag har så jävla mycket jag måste göra liksom! (Det är faktiskt nästan så alldeles hemskt att jag saknar herr Måstes närvaro. Han får ju åtminstone tiden att gå!) Sova kanske..? Det är ju, som de påstår, en dag imorgon också. Så får det bli.
adios.
Let the new times roll
Det är rätt underligt ändå, hur vissa saker glöms bort med åren medans andra minnen förblir så klara. I rätt situation poppar de upp och plötsligt är du vad du en gång var, 7 år och full med pirr i magen. Skolstart. Du har köpt (och mamma betalat) pennor med glitter. Suddigum i form av färgglada figurer. Ett pennfodral med hjärtan att lägga skatterna i. En ryggsäck att bära allt med och en jacka - en helt ny jacka - som du lovar att nöja dig med fram till vintern. Du är nervös, men mest förväntansfull. Hur skulle det kunna gå fel när man har så fina saker att förgylla skoldagarna med? De bara väntar på att få användas. Du har svårt att somna kvällen innan. Fjärilar gräver sig ut ur din mage och fyller hela rummet, fladdrar omkring i skenet av din sänglampa. Till slut stillar de sig. Sätter sig på de blommiga tapeterna och slår med sina vingar. Succé. Morgondagen kommer - du kommer - bli en succé. Du somnar leendes.
Flopp.
Flopp flopp flopp.
Fjärilarna ligger döda på golvet när du kommer hem. De torra vingarna krasar under dina strumpor då du går och sätter dig på sängkanten. Du gråter. Tyst så mamma inte ska höra. När du inte orkar mer sätter du på en mask och går ner på bottenvåningen. Du kollar på barnprogrammen och äter middag. Och medans mamma diskar sitter du och planerar olika sätt att lönnmörda din höstjacka så du kan få en ny.
Och trots allt detta, denna besvikelse, denna ångest, denna frustration - så hoppades du igen.
Året efter låg du i din säng och väntade på morgondagen. Du hade nya pennor, nya sudd, ny väska och ny jacka.
Du var någon helt annan efter sommarlovet och hela klassen skulle bli varse det också. Du var segerviss. Just den här gången skulle ALLT bli annorlunda.
Jomenvisst.
Varje år är du fel ute, varje terminstart har du fel grejer, varje år är du lite fetare och fulare än året innan.
Hur kunde du tro att det skulle gå bra? Hur vågade du?
Jag har blivit bättre. Bättre på så vis att jag har slutat låta andra döma ut mig. Det är nog tur att tiden går och att man hinner bli klokare. Men lite pirr i magen infann sig ändå den där kvällen för tre veckor sen. Då var det dags att börja skrivarlinjen på Jakobsbergs folkhögskola. Dags att flytta in i herrgården. Dags att möta nya människor.
Och nu, med det i backspegeln, är jag så glad och nöjd över hur allting artade sig. Jag blev inte det minsta besviken!
Vi har gått på teater, läst pjäser och haft textsamtal. Från att ha varit en ytterst personlig sysselsättning är nu mitt skrivande något som ska visas upp och bedömas. Och jag känner mig modig nog att göra det, både visa upp o ta kritik. Det är roligt till och med. Jo, man börjar nog bli lite vuxen, trots allt. Och min utförliga samling av nålade fjärilar är inget jag känner sorg över längre. Den är rent av lite vacker att titta på har jag upptäckt, såhär i efterhand.
